beautyisajoyforever

Okej förlåt, jag gör det igen. Min enda bloggkärlek kommer vara min första (alternativt andra, låter finare att säga första) blogg. Jag säger hejdå till denna och säger Honey, I missed you till Blogger <3
(Man hakar upp sig på statistiken här, då är det inte roligt att blogga. Faktiskt.)

Feel free to hate me.

http://prettyvisitors.blogspot.com/

Okej, jag har tröttnat på det här med långa inlägg och så. Jag ska testa twitter istället, det kanske är roligt! Ja, jag är en tönt. http://twitter.com/wicaroline

Igår gjorde Michelle och jag sushi! Det var insanely awesume och så värt!

Sedan drog vi till Alexis för att chilla med vår chirre-purre. Fråga mig inte, Anna pratade konstigt.
Alex ringde sin far och frågade om han ville ta ut tjejerna på en åktur i båten, alla misstolkade det förutom Alex själv. Hon är för go. Men det blev tillslut en åktur med den stora båten!



Michelle var gladast av oss, det var hon som faktiskt ville åka båt! Hon gillade att det gick snabbt också. Ja, vi misstolkade det med.
Och nu kommer alla badbilder, för vi bestämde oss att bada klockan halv tio. Det var awesuume och vi träffade Ulla Skog. Långedrag/Saltholmen är the place to be om man vill ha lite kändisspotting!

Anna är det sötaste jag vet.





Jag ser ut som en groda.

Vi träffade en dansk kille. Och fick i honom i vattnet, haha. Gillade honom "Fuck, it's fucking cold. Fuck, I'm a fucking maniac!" Awesumeness. Älskar hur vi blandadade svenska, danska och engelska när vi pratade. Han hette Mattias och skulle dra vidare i sin båt till Asshole City, det var det enda vi inte fattade vad han menade. För han kunde varken säga det på engelska eller svenska. Och vi fattar ju inte danska, förutom pölse. Fail. Han fick ta kort på oss och det får avsluta detta oerhört långa inlägg.

Så här såg jag ut i slutet av september 2008. Jag var nog kär, eller trodde åtminstone att jag var det.
Och jag skrev denna texten ett år senare. Då var jag tydligen väldigt förtjust i någon annan. Men nu, nu är jag bara kär i Anton. Och jag tycker jag sköter mig rätt bra på den fronten!

28 oktober 2009
Jag är bra på svettiga handflator, röda öron, varma kinder och att sluta andas för en liten stund. Jag är jättebra på att bli fnittrig och få extrem tunghäfta. Jag är bra på att säga obetydliga saker och prata på så ingen annan får något sagt. Jag är väldigt bra på att förstora upp små saker som egentligen inte har någon betydelse. Med andra ord är jag bäst på att vara nervös.
Fast när allt går min väg, är jag bra på att hålla handen och drunkna i någons ögon. Att säga de rätta sakerna när de behövs och vara tyst, en sådan där skön tystnad, när ingen behöver säga något, bara njuta av varandras närhet. Jag är också bra på att kramas, och kanske är jag helt okej på att vara kär.

Jag har startat mig en ny tradition. Varje dag, klockan ett, dricker jag te och äter choklad. Det är awesume.
Dock har jag ont i min hörntand, vet inte varför. Det kanske sitter ett litet monster där, men jag orkar inte bry mig. Ehe. Tandläkare är läskiga!

Idag dricker jag det här:

Jag hade en sådan fin burk förut, men min mamma har dumpat den tror jag. Ledsen tjej, var ju kär i den.
Marabou polka är gott!!! T.o.m godare än mintkrokant. Dock inte godare än Karl Fazer Marianne. Äh. Men insanely god.

Blev plötsligt väldigt opepp på att fylla år. Det är nitton dagar kvar. Visst med det kan ändras, men jag vet inte.
Mamma frågade om jag ville göra något speciellt, om vi skulle beställa tårta eller så. Jag svarade "Nej, jag vill inte göra något. Vill inte ha någon tårta." Hon fortsatte och fråga om jag var säker på det, om jag inte ville bjuda hem någon på fika, typ Anton.
Det ville jag inte heller. För jag tror innerst inne att jag inte vill fylla år. För jag orkar inte mer ansvar. Jag orkar inte bry mig. Jag planerade att ha någon picknick dagen till ära, men ärligt talat. Fuck it. Så förlåt om jag tog upp er tid med det.


Och ja, jag är arg. För att du är där och jag är här och det är ett fucking hav mellan oss.
Men jag är rädd för att det inte hjälper speciellt mycket vart du än är. För det här har hänt innan, när du varit här.

Går och lägger mig nu, natti.

Jag tycker att det är fint att vi båda gått vidare nu. Från något som låg oss så nära, men ändå så långt bort. Utom räckhåll. Men jag tänker ändå på det lilla vi hade, för en så lång lång tid. Vad du gjorde mot mig och vad jag gjorde mot dig. Jag kommer minnas mig, som den mest orädda människan som existerat. För det var det du gjorde mot mig. Du gjorde mig orädd och beredd på att kasta mig ut i det okända.
Du sa en gång att du trodde på ödet, att saker händer för en orsak. Jag skrattade åt dina dumheter, men nu vet jag. Att du bara försökte lära mig något jag skulle dra nytta av senare. Vi hände, av en orsak.
Jag minns fortfarande våra små konversationer, med de små smygande leendena. De krypande fingrarna. Blickarna.
Hur bra livet blev ibland, bara av dig. Hur olycklig jag kände mig, för allt var utom räckhåll.

Du kommer alltid finnas där. Som ett fint tonårsminne. Ett av de finaste. Ett jag alltid kommer skratta åt, men innerst inne kommer jag att le. För vad du tillförde i mitt liv. With or without you, minns du?

Jag tycker det är fint att vi har gått åt varsitt håll nu, vem vet, kanske kommer våra vägar korsas i framtiden. Men nu, just här och nu, är jag nöjd med att ha dig i minnet. För jag vet, att vi inte kommer längre än så här. This is where the story ends.

Jag åker alltid 64:an till jobbet på vardagar. Hållplatsen efter Marklandsgatan heter Sjupundsgatan och där sitter det en kille. Han sitter alltid på samma plats, precis i mitten av bänken i kuren. Alltid djupt försjunken i sin bok. Och jag sitter alltid på samma buss och iakttar honom den lilla stund min buss stannar för att plocka upp honom. Men det är bara jag som vet att han inte ska åka med min buss, för han har en egen. Jag ler alltid när jag tittar på honom. Fascinerad över att han alltid är där, jag vet vart jag har honom. På sin bänk vid Sjupundsgatan. Med sin bok, sin ryggsäck och sina blå arbetskläder.
Enda anledningen till att jag skriver om honom just idag, när jag sett honom så många gånger förr, är för att idag bestämde han sig nämligen för att kolla upp och le tillbaka till mig, där jag satt på min buss. Precis intill fönstret och log mot honom.
Två människor, ingenting gemensamt, förutom just det där leendet.

Jag har skaffat en ny bästa kompis. Han och Theo passar bra tillsammans, jag vet inte om ni minns Theo, men jag hoppas ni gör det. Vänner, det här är Alfons. Alfons, Theo och Gurra, make a pretty good team!

Jag döper alla mina grejer? Tvångstankar... Behöver mina män runt omkring mig.

Jag har börjat vakna klockan fem på morgonen igen. Inte ens staden har vaknat då. Men där ligger jag, i min varma säng och svettas och har ångestkänslor. Ligger och vrider mig, rullar in i lakanen och får nog.
- Somna om då! säger jag frustrerat till mig själv. Men jag lyssnar inte på mig. Vem lyssnar jag på då?
Framåt sju-halv åtta börjar ögonlocken bli tunga igen, då är jag utmattad av bråket jag har med mina lakan. Kanske med mig själv.

Do you feel like a puzzle, you can't find your missing piece?
Ja, det här suger ju.

Jag ska vara utan dig i en vecka och en dag. Men jag tror jag klarar mig, för jag kan nästan leva på bara detta fotot.
Our love to admire.

Förlåt att jag varit borta ett tag nu, men jag har behövt tänka lite.

Vad ni inte vet om mig, är att jag är en svikare. På riktigt.
Vad ni inte vet är att det bästa som någonsin hänt mig, kom jag över genom och svika någon jag älskade.
Det har gått ett halvår nu, och vi behöver släppa det. JAG behöver släppa det här. Det är ingen som vet vad som hände, förutom vi två, det är ingen, absolut ingen annan än vi som vet vad som sagts, vad vi har gått igenom och vad vi känt.

Detta är inget inlägg där jag tänker be om ursäkt för vad jag valt. Nej, för det har jag gjort så många gånger förr, jag har försökt att ställa saker till rätta och jag har inte lyckats. Men vi har alla spillt för många tårar på detta, och om inte tårar har vi slösat på våra tankar. För det som hände var egentligen inte mer än ett misstag. Ett misstag mot dig, min vän. Jag är bara människa, människor gör misstag.
Jag vet att jag krossat ditt hjärta, och jag var nära på att krossa hans med. Och i flera månader har jag inte stått ut med tanken att jag faktiskt valde ditt hjärta, att bryta mitt itu. Jag har funderat tills min hjärna blivit trasig, men hur jag än vänder och vrider på det, kommer någon alltid blir sårad. Om inte du. Han. Om inte han. Du.
Mitt hjärta? Det är det ingen som tänker på. Hur ont det gör, i vilket val jag än hade gjort. Kanske behövde jag någon som såg mig, någon som lyssnade på mig, någon som fanns där, för mig. Jag vet inte, jag minns inte, allt som hände är ett litet svartvtitt suddigt fotografi för mig. Det gick för snabbt, och jag hann inte tänka igenom allt på riktigt. Men jag valde, eller så blev jag vald. Det beror lite på vilken sida man ser det ifrån.
Vad jag vet, är att jag inte kan be om ursäkt för att jag valde att älska honom. För det gör jag verkligen. Jag älskar honom och jag behöver honom. Mer än ni anar.

Detta må vara väldigt egoistiskt. Jag tror saker händer för en orsak, jag tror att den lilla tid vi fick tillsammans gav oss kunskap om livet och om vänskap. Vi var inte menade förevigt, kanske i en annan värld, på en annan planet, en annan tid. Men just nu, här, i verkligheten, var det aldrig vi två. Något annat väntade runt hörnet på mig, som var precis lika underbart som vänskap. Kärleken lurade in mig i sitt näste, och där vill jag stanna för alltid. Jag vill alltid vakna upp med ett par värmande armar om mig, alltid älskad och alltid behövd.
Något jag lärt mig är att man får lov att göra misstag, man måste göra misstag i livet och man måste lära av sina misstag. Sedan kan det gå åt helvete, men då får man bita i det sura äpplet, sluta älta och gå vidare.
För det väntar alltid något runt hörnet, dåligt eller bra, men någon kommer du också få uppleva det jag upplever idag, på grund av dig. Det är jag säker på.

Jag önskar att jag vore lika glad som dessa mysiga pojkar idag.